Jag fick högsta betyg på omtentan som var avgörande för om jag skulle få fortsätta till nästa termin eller ej. Idag kan inte ens vädret dra ner mitt humör! En stor sten har lättat från mitt bröst!

Två andra teckningar av Marilyn Monroe men från 2009

Ritat för ett par månader sedan, syns det vem det föreställer?

Den där känslan av att man var inte som de andra trots att man egentligen kanske var just precis det. Men inte i deras ögon, för i deras ögon fanns man inte. Och om de väl fick lust att se en så var det enda man önskade sig att man kunde få bli osynlig igen.

För ett tag sedan såg jag den nya Pirates filmen. Det är ganska svårt att inte bli inspirerad av en snygg pirat..

På gymnasiet läste jag en bildkurs, där fick vi ofta rita av stilleben. Jag kommer ihåg hur jag hatade att bli tillsagd vad jag skulle rita, för det fanns ingen kreativitet eller inspiration. Stillebenen bestod av gamla glasslådor, äggkoppar, muggar och eventuellt någon plastfrukt och de bestämdes helt av läraren. Det enda man själv fick bestämma var vilken vinkel man ville stå i relation till stillebenet.

Det var med dessa upplevelser i huvudet som jag ställde upp mitt egna stilleben hemma som för mig representerar en lördagskväll. Utan några jäkla bruna plastlådor eller tomma blomkrukor.



(PS Jag blir jätteglad för kommentarer. Det behöver inte vara något långt men lite respons vore kul)

Förra sommaren åkte min familj till Montenegro i en vecka. Det blev en vecka med blod (det bidrog jag med), svett i mängder och en massa sol. Vi bodde i Becici som var en väldigt fin stad, dessvärre tror jag att den kommer bli sönderbyggd snart. Många hotellbyggen var på G. I vilket fall, vi promenerade över till grannstaden Budva och gick bland annat runt i den lilla gamla staden där. Inne i en av byggnaderna tog jag en bild av min pappa som är inspirationsbilden till den här målningen

Tavlan är döpt till "Why I dont like museums" och jag hoppas att man förstår varför när man ser den. Det är en tavla som ligger mig varmt om hjärtat dels för att det föreställer min kära lilla pappa men också för att jag alltid börjar le när jag ser den.

Idag hade jag en introduktionsdag till mitt sommarjobb, det var första dagen jag skulle besöka den avdelning jag ska arbeta på i sommar. Men först var det en samling för alla sommarvikarier. Jag gick från att känna ett lugn till en sådan extrem nervositet så fort jag satte foten på spårvagnen som skulle ta mig dit. Plöstligt var det inte bara en introduktion och "bara" att presentera sig och få info utan det blev till en stor klump i magen.

När jag väl kommer fram står redan folk i grupper utanför det rum vi skulle ha föreläsning i, alla samtalar och verkar redan känna varandra. Jag kände inte igen någon. Hade jag missuppfattat något? Vad har jag missat? Senare förstår jag att de flesta redan har börjat arbeta, vilket är lite konstigt eftersom introduktionen inte hade varit. I vilket fall, efter en lång förmiddag fick jag komma upp till min avdelning och det kändes riktigt bra. Men trofasen att den där otäcka klumpen kommer infinna sig igen när min första riktiga arbetsdag börjar. Den blir jag aldrig av med.

En av tidernas vackraste kvinnor avmålad av mig i akryl för någon månad sedan.

Det känns så konstigt att man så smått har börjat ta sig in i bloggvärlden. Att jag har en blogg. Jag har än så länge inte berättat om den här för någon mer än en person. Det känns så personligt och känsligt. För det är inte bara det att jag skriver, jag lägger ut bilder jag har målat nu och då och trots att det föreställer frukter i en skål så känns det så personligt. Som att det är en del av mig i den målningen och jag är uppriktigt sagt rädd för att få kritiska kommentarer. Jag brukar aldrig visa det jag målar mer än för de närmsta, och de måste ju mer eller mindre ge komplimanger för det jag gör. Det ingår i vår "deal" antar jag ;) Men bakom datorskärmar blir folk modigare än annars. Fast å andra sidan, jag vill bara ha ärliga kommentarer. Det är värre med oärliga komplimanger än den hårda sanningen.



Målad 2009 i Akryl. Jag ser också att jag måste bli bättre på att scanna/ta bilder av det jag gjort. De ges inte riktigt rättvisa tycker jag.

Nu har jag officiellt sommarlov och den sista tentan gick riktigt bra. Känns underbart, dessvärre vill inte vädret sammarbeta med mig. Typiskt men med tanke på mina planer för dagen kvittar egentligen vädret ;) Igår firades pluggfriheten in med ett besök på Liseberg. Man riktigt känner barnet inom sig vakna till liv, helt underbart! :)




Ett Twiggy-porträtt gjort med en kajalpenna från Solo (tidningen). Hade inget annat till hands när inspirationen föll på. Kul att testa olika och kanske lite oväntade material!

Gör mitt bästa för att ignorera solen som lyser utanför medan jag sitter här inne och försöker plugga till den viktiga tentan imorgon. Tålamod har väl aldrig varit en av mina starkaste sidor direkt..

Förra året åkte vi runt i Skåne och jag blev så inspirerad av deras fina landskap med väderkvarnar, gula fält och massa vallmo att jag så fort jag kom hem slet åt mig mina gamla vattenfärger jag hade som barn och målade den här bilden.

Det känns lite läskigt att skriva ett första blogginlägg här. Men jag hoppas att det blir fler och att jag kommer fortsätta lägga upp det jag skapar och har skapat allt eftersom. Jag har inte gått någon utbildning utan jag är väl en så kallad "självlärd" och har alltid haft ett intresse för att rita och måla.

Den här bilden målade jag till min mamma för någon månad sedan i akryl. Hon ville ha något att hänga upp på jobbet ;)